Gamla Hjelmseryds kyrka
Bildspel
Ruinen
som återuppstod
Gamla Hjelmseryds
kyrka, med sin fasad av obearbetad gråsten, är kanske den kyrka som bäst
visar hur Njudungskyrkorna såg ut när de byggdes i mitten av 1100-talet. Dock
är detta en kyrka som är både gammal och ung på samma gång.
När vi träder in på kyrkogården
passerar vi genom den vackra grinden med motiv från slutet av Matteusevangeliet
- om de förståndiga och oförståndiga jungfrurna.
På kyrkans södra långsida ser vi sydportalen - som är kyrkans gamla
huvudingång. Den nya finns på den västra kortsidan - längst bort.
Gamla Hjelmseryds kyrka kan vara byggd
till och med före våra första klosterbyggen - Nydala och Alvastra - men
precis som de övriga Njudungskyrkorna har den byggts till och byggts om. Under
1700-talet byggdes kyrkan ut åt väster till den storlek som vi idag kan se
markeras av murarna utanför nuvarande huvudingången.
Nästa steg i utvecklingen - var
avveckling.
När den nya kyrkan i Hjälmseryd byggdes vid mitten av 1800-talet - den gamla
var helt enkelt för liten för den växande församlingen - bestämde man sig
för att riva den gamla kyrkan.
Men det var inte fullt så enkelt som man trodde. Inte ens med krut lyckades man
rasera kyrkmurarna. De medeltida byggarna hade gjort ett mycket gott hantverk -
vilket inte minst bevisas av att samtliga Njudungskyrkor efter drygt 800 år
fortfarande står kvar.
Gamla Hjelmseryds kyrka såldes istället
på auktion för 50 riksdaler och inventarierna spreds över bygden. Altarskivan
i granit blev kökstrappa och dopfuntens cuppa tror man kom att fungera som
tvagningskar i en vattenkuranstalt som låg i närheten. Dessutom kom
sydportalens omfattning att användas som ingång till en jordkällare. Och
många av inventarierna hamnade i Hjälmseryds nya kyrka. Även de gamla
kyrkklockorna och de smidda grindarna återfinns där. Efter bara något år
återstod bara en tom ruin. Inne i långhuset växte sig träden höga och
buskar och växter tog över.
I mitten av 1920-talet väcktes tanken att
återuppbygga kyrkan i så ursprungligt skick som möjligt. Återuppbyggnaden
blev en riksangelägenhet och en landsomfattande insamling resulterade i
närmare 40.00o kronor.
Sten på sten återbördades till kyrkan. Så långt det var möjligt försökte
man finna fram alla de föremål och delar från den gamla kyrkan som fanns
utspridda över trakten. Men en hel del måste nytillverkas.
1934 kunde kyrkan åter invigas efter att
ha stått ruin i över 70 år.
Eftersom kyrkan varit ruin under många
år så finns inte speciellt många ursprungliga inventarier eller detaljer kvar
från medeltiden. Vi vet att det runt altaret i koret och runt triumfbågen
fanns bysantinska 1200-talsmålningar av hög klass. På 1700-talet uppskattade
man dock inte målningarna utan de överkalkades. När sedan kyrkan stod som
ruin under 1800-talet såg regnet till att kalken sköljdes bort - och
målningarna trädde åter fram. Målningarna avbildades i mitten av 1800-talet
och klassades då som landets äldsta bysantinska målningar. Tyvärr är de
för evigt borta för eftervärlden. Amatörhistorikern Mandelgren gjorde den
unika avbildningen.
När vi kommer in i kyrkan ser vi först
till vänster dopfunten i sandsten som är typisk för 100-talet. Dopfunten är
tillverkad av den så kallade Njudungsmästaren. Den har varit helt
sönderslagen och delar av den har varit spridd på många olika håll - men är
nu till stora delar återskapad.
Dopljusstaken
är precis som kyrkan en blandning av nytt och gammalt. Den är tillverkad så
sent som på 1970-talet av svart ek, som legat i en myr i Söndra - drygt 3 km
från kyrkan. Ekstocken kan möjligen var jämngammal med den ursprungliga
kyrkan. Ljusstaken är ett verk av konstnärinnan Eva Spångberg., som har sin
gård på gångavstånd från kyrkan. Många föremål i kyrkan är skapade av
Eva Spångbergs händer - som exempelvis det snidade guldglänsande altarkorset,
det stora triumfkrucifixet samt Mariabilden strax bortanför predikostolen,
föreställande den krönta himladrottningen med Kristus i sitt knä. Hon har
också snidat foten till kyrkans gamla predikstol från 1600-talets mitt.
Eva Spångberg - som gärna väljer att
kalla sig för "förkunnare i trä" har bidragit med verk till flera
andra Njudungskyrkor i trakten - men finns också bland annat representerad i
Växjö Domkyrka, Uppsala Domkyrka, Guldhedskyrkan i Göteborg och Storkyrkan i
Stockholm - liksom i många andra kyrkor över hela landet.
Bakom dopfunten hänger en vacker
bildvävnad som talar om dopet, skapad av textilkonstnärinnan Ingrid
Danielsson. Den nedersta bilden avbildar Noaks ark, som sedan gammalt fått tala
om kyrkan som bringar räddning från kaosmakternas vågor. Bilden ovanför
visar Israels barns vandring genom Röda havet undan Egyptiern, ännu en symbol
för dopet från Gamla testamentet. Nästa bild visar Kyrkans gemenskap med
Jungfru Maria och överst ser vi Stjärnan från Betlehem eller Kristus -
Morgonstjärnan.
Längst fram i koret finner vi altaret.
Altarstenen i granit är den ursprungliga från medeltiden - men har, som
berättats ovan, ett antal år tjänat som trappsten.
I en fördjupning på ovansidan har man tidigare förvarat reliker i en blyask.
Dessa finns nu på Smålands museum i Växjö. Det skåp som finns infällt i
väggen till höger om altaret kallas tabernaklet. Den röda bönelampan i
fönstret ovanför markerar sakramentet. Här förvaras de oblater
(nattvardsbröd) som förvandlats till Kristi Kropp i mässan, men ännu inte
konsumerats.
Kyrkan
ägs av Hjälmseryds församling. Sävsjö kyrkliga samfällighet, i vilken
Hjälmseryds församling ingår, svarar för kyrkans drifts- och
underhållskostnader. Men genom en överenskommelse ansvarar
Hjelmserydsstiftelsen för gudstjänstlivet i kyrkan.
Platsen
för altaret är enligt medeltida sed i en absid längst fram i koret.
Altarkrucifixet
är snidat av Eva Spångberg. |
